Vår politik (M) siktar på att hjälpa människor tillbaka från ett utanförskap
Sedan alliansregeringen tillträdde 2006 har sysselsättningen ökat och fler människor har kunnat lämna det utanförskap som de tidigare varit fast i. Vi menar att vägen ut ur fattigdom och utanförskap går via ett eget arbete. Det är därför som arbetslinjen och politiken för ett minskat utanförskap, är så viktig.
Barnfattigdom är samma sak som utanförskap
Arbetslöshet och dålig ekonomi är två saker, som många av Sveriges barnfamiljer årligen drabbas hårt av. S-regeringen 2002-2006 med stöd av V och Mp övergav i praktiken kampen för arbetslinjen.
Sedan 2006 driver alliansregeringen en aktiv politik för att möjliggöra för fler människor, att få ett arbete och göra så att fler kan klara ekonomin varje dag. Föräldrar som jobbar ofrivillig deltid behöver får möjligheten till heltidsarbete.
En av de åtgärder som bidragit till att fler nu kan få vardagen att gå runt, är jobbskatteavdraget. Jobbskatteavdraget har mycket stor betydelse för de med de lägsta inkomsterna.
För en undersköterska har jobbskatteavdraget inneburit en hel extra månadslön i plånboken per år.
Hur illa hade inte livet varit för de svaga barnfamiljerna utan de nu fyra genomförda jobbskatteavdragen.
För en deltidsarbetande ensam mamma med små marginaler har jobbskatteavdraget inneburit en dryg tusenlapp extra i plånboken varje månad. Samtidigt har vi ökat satsningarna inom välfärdens kärna. Till detta har vi i år höjt bostadsbidraget för barnfamiljer samt höjt flerbarnstillägget. Två åtgärder som tillsammans med vår övriga politik kommer göra en stor skillnad i många människors liv.
De satsningar som just nu görs på skolan, spelar en avgörande roll i vårt arbete, för att ge fler barn en bättre start på livet. Att fler elever nu kan välja och påverka sin egen utbildning, gör att färre nu lämnar skolan med icke fullständiga betyg. I Östhammar finns dock mycket kvar att göra på detta område. Då vi vet att en godkänd utbildning är viktig för att kunna få både jobb och framtida utbildning gör detta en stor skillnad.
Men barns behov är omedelbara och det tar lång tid att få effekt av arbetsmarknadspolitiska frågor. För vissa kommer det aldrig att ge någon effekt anser med rätta ”Majblomman”.
Det är enkelt att förstå att Majblommans bidrag till glasögon gör att barnet kan hänga med i undervisningen, eftersom landstingen inte betalar ut något bidrag till skolbarns glasögon. Det vill Majblomman ändra på och menar att man måste jämställa barns behov av glasögon med barns behov av en hörapparat.
Kommunen kan själv ändra normen för sitt försörjningsstöd på många av de enkla åtgärder, som radikalt skulle förbättra vardagen för barn i familjer med knappa resurser.
Föräldrar har dock huvudansvar för sina barn. De sociala stödinsatser som kommunen kan ge, ska ses som ett komplement till föräldrarna i deras viktiga uppgift. I situationen då barns behov kan komma i konflikt med vuxnas, är det barnens behov som skall ha företräde.
